Leva i nuet =)

När ska vi göra det?  Är det nu eller om en stund eller kanske i morgon. Och vad menar man med det? För mig handlar det mycket om att fånga känslan i kroppen.  Skrattet, pirret eller lugnet. Förra veckan befann jag mig på semetser. Jag älskar att sola  men i nuläget har det varit nästan galet varmt…  jag har tillbringat tiden i skuggan. När jag var liten var vi alltid på stranden, hela dagarna =) och då var det säkert så att det som hjälpte till att hålla värmen stången var alla stunder i vattnet.  På senare år har jag mest tyckt att det är jobbigt med sand överallt och våta badkläder… Känns det igen kanske?

Förra veckan tog nyfikenheten och värmen över… Jag tog mig ner till vattenbrynet och gick lite fram och tillbaka… började gå ut en bit och sen ja, jag blev blöt och jag struntade i att det inte fanns några ombyten i väskan. Jag hoppade och slängde mig i vågorna som ett barn och skrattade högt! Helt underbart… känslan efteråt, så avslappnad, harmonisk och glad.

Två dagar senare på en ny strand var det dags igen. Två män springer ut i vattnet,  skrattar och tävlar om vem som kommer först.  Å tänkte jag, jag vill också. När sprang ni ut i vattnet sist?  Kom  igen nu hur länge sen var det? Ni vet, så där så det stänker på de runt omkring.   Jag  tog sats och sprang, visst tittade folk och de log =)   Kanske lockade jag någon annan att göra likadant. Jag ler fortfarande. Jag levde i nuet just där och då!  Mina badkrukeår är förbi =)

Hoppas du hittar ditt ”nu”.

Att ha sorgen i en liten ask

Jag läser just nu Malin Sävstams bok Kärleken är starkare än döden.. Hon börjar sin bok med en dikt som heter Lyssna.. om en önskan att bara få bli lyssnad på, ej att få ett problem löst.. Jag berättar om detta för en kompis som jag fikar med på eftermiddagen och vi kommer in på just det, att lyssna och ej lösa andras problem. Jag vet att hon bär på en sorg och jag vill att hon inte ska ätas upp av denna resten av livet.. Mm jag har lite svårt för offerkoftor. Då säger hon något klokt. Hon har sin sorg i en liten påse,  stor som en hand, den finns där och hon tittar i den ibland och låter sorgen bubbla upp med de känslor som finns och sen stänger hon påsen igen..

Jag går hem, fortsätter med Malins bok.  Malin pratar om att våga rida på vågen,  ej att paddla och styra så förtvivlat..  och då slår det mig att jag både paddlar och styr.  Jo då, jag har också en sorg i en ask, nä snarare en burk,  och locket är ordentligt stängt, fastskruvat faktiskt… för när något är över så är det över..

Malin förklarar det så klokt att när man själv är inne i sin sorg då finns alla runt omkring men när man börjar bli varse om verkligheten och vardagen igen då har  vännerna gått vidare med sitt. Jag har fantastiska vänner missförstå mig rätt nu =) och min burk börjar bli gammal.. I Malins bok drabbas läsaren av hennes sorg gång på gång och hon belyser den ut flera perspektiv.

Just nu har jag börjat skruva upp mitt lock, i burken ligger cancern, jag brukar bara nämna den som ”när jag var sjuk”…  och den här gången ska jag inte göra upp en gång för alla, jag ska göra som min kompis, plocka fram den när den pockar på och inte ha så bråttom att stänga locket igen. Det är inte sjukdomen i sig utan mera personen jag blev av den, tuff och stark…och tiden efteråt som på sätt och vist stått still och på ett annat sätt rusat fram i olika projekt.

Det är ok att känna som organisationen Ung  Cancer säger.  Och det är dags nu, för nya utmaningar väntar, och de får helt enkelt samsas =) Så det är min burk och mitt lock, jag är säker på att du har din =) .. Vågar du också lyfta på locket?  Och ta del av alla känslorna?